Blog 5/9: EN RESA TILL ACC-CERTIFIERING OCH SELF MASTERY

Hur springer man ett maraton? 

Under diplomutbildningen i coaching gjorde jag en kraftfull resa som förändrade mycket i mitt liv. Jag lärde mig coaching – på riktigt – enligt International Coaching Federation (läs mera om vad coaching är här) och resan fortsätter i certifieringsutbildningen som gör livsförändringen ännu mer kraftfull. Det har varit en lång och tuff resa med stora framsteg och fanfar på och åt många håll. 

 Och nu, efter dag 5 av certifieringsutbildningen, är det helt annorlunda, det är en mindre fanfar. Det blir insikter och inlärning hela tiden, men mest handlar det om att öva. Jag har kommit från enorma framsteg med fanfar till den kontinuerliga, konsekventa, livslånga inlärningen som hela tiden pågår mer eller mindre diskret i bakgrunden. 

 Det är som då man springer ett maratonlopp: början är uppiggande, det är startskott, applåd, lite rusning, det önskas lycka till, det tas bilder, det är musik och man känner att man orkar med rekordtakt hela vägen! Sedan. Vid ca. 28 km är det lugnare. Man äännu långt ifrån mållinjen och man traskar stadigt framåt. Det är färre människor längs rutten, en enstaka åskådare orkar ännu heja, man kanske ser någon sitta på en terrass och börjar själv längta efter kall dryck, man tar sig steg per steg vidare, tar in omgivningen och tar fasta på sina egna tankar. Då är det bara att springa. Springa och springa. Kilometer efter kilometer.  

 Så nu på min coaching-maraton gäller det att öva. Öva och öva. Öva timme efter timme. Öva för att nå, upprätthålla och utveckla nivån som krävs för att bli certifierad. Öva för att ödmjukt lära mig något nytt varje dag och ta det i användning. För att vara den bästa coachen som jag kan vara och för att galant nå certifieringsmålet. 

 Nu får du, kära läsare, öva på att ha en ovetandes hatt på – det övar vi också på coach-utbildningar: för fast det är en mindre fanfar, så det är just här vid 28 km som det är nästan som roligast. 

 Jag har valt mina intressen rätt, för jag älskar att coacha, och jag älskar att springa. Oavsett väder, distansen har ingen betydelse, individuellt eller i grupp, mot ett stort eller litet mål. Viktigast för mig är att jag får dagligen göra det jag älskar: att coacha.  

 Och springa.